Hjerdt & Kalmèr
ÄRR - En fotoutställning som utmanar ett tabu
År 2004 opererades Åsa Kalmér, regissör, manusförfattare och skådespelare, för bröstcancer. Hon tillhörde ingen återfallsgrupp men 2016 hittades en ny tumör bakom det gamla ärret och två veckor senare opererades hon igen, nu togs hela bröstet bort. Det är bakgrunden till fotoutställningen ÄRR.
...Idén till projektet
…är att jag via bilden ville undersöka vad min kropp kunde uttrycka nu. Jag tänkte, det måste väl finnas någon sorts skönhet kvar i den här kroppen som jag ska leva med resten av mitt liv? Om du är man och har ett ärr så kan det vara ett tecken för pondus eller en våldsam seger av något slag. Men jag har ju också genomgått en sorts strid. Hur långt styr könens schabloner vårt sätt att se på oss själva? Jag ville krypa under lagren och våga blottlägga det sköra och kanske stötande, för ärr är inte bara oönskade märken, det är också tecken på levt liv, berättar Åsa Kalmér.
Resultatet är en serie bilder fulla av gränsöverskridande sinnlighet, kraft och energi som visas på Fotografiska Stockholm 18 februari – 24 april 2022.
Såväl Åsa Kalmér som Jörgen Hjerdt arbetar med gestaltande bild via film, teater och i skrivandet. Nu möts de i ett nytt forum där Åsa använder sin erfarenhet av regi och skådespeleri och Jörgen sin erfarenhet av foto och skrivande.
Det hela började när jag och Jörgen var i vår ateljé en het sommardag. I ett halvår hade jag behandlats med cytostatika, strålning och medicin. Kroppen var medtagen. Både Jörgen och jag gick runt med bar överkropp. Det var annorlunda att vara utan bröst på ena sidan av bröstkorgen, nästan så att jag kände mig lite androgyn. Jag bar peruk som en konsekvens av cytostatikan. Den var som ett skal att krypa in i under den perioden. Jag var förklädd. Men vem var jag nu i min nya kropp? Vi började fotografera, fortsätter Åsa.
“Hur långt styr könens schabloner vårt sätt att se på oss själva?”
Åsas önskan fick styra
Jörgen Hjerdt säger: “Bilderna blev ett sätt för oss att processa det vi hade gått igenom tillsammans. Åsas önskan fick styra. Det var viktigt att inte framställa Åsas kropp som ett offer för cancer, utan se allt det där andra; humorn, ilskan, sorgen, sensualiteten; kraften och erfarenheten som finns i den ärrade kroppen. Det handlade också på något vis om att estetisera ett tabu. Det kan vara ett sätt att bryta det.”
