Jacqueline Hellmann

Jag började fotografera med förhoppningen att jag skulle kunna rädda Cizzi. Jag tänkte att mitt hårda arbete genast skulle få en stärkande effekt och att jag skulle hjälpa både Cizzi och alla andra som mår dåligt.

En berättelse om samhällsideal, tvångsvård och längtan

Tillfrisknandet skulle gå av sig självt. När jag inte nådde mina mål slog verkligheten klorna i mig. Det spelade ingen roll hur många brev jag skrev eller hur ofta jag försökte locka med berättelser om hur bra livet kan vara. Jag kunde inte hjälpa henne. Det enda jag fick var bilder. Så började berättelsen om Cizzi. En berättelse om samhällsideal, tvångsvård och längtan. En skildring om inte bara henne, utan också om vänskap. Vår vänskap.

Jag är tvungen att fotografera för att minnas, för att förstå, för att visa på att jag har levt. Jag vill fotografera min samtid, för att få fram det som annars inte syns. Mina bilder är tagna av någon som söker och vill så mycket, men egentligen är det inte mer än så. Kameran är i stunder min högra arm, ibland är det bara en kamera. Jag kom direkt från gymnasiet och hade ingen relation med fotovärlden. De senaste tre åren har jag lärt mig allt, och det viktigaste har varit mötena med människor som har tagit mig framåt, en personlig resa som bara har börjat.

-Jacqueline Hellmann