Lisen Stibeck

Daughters

Alla är döttrar till någon. Det är utgångspunkten i Lisen Stibecks fotosvit som porträtterar flickor och kvinnor mellan 16 och 25 år från olika länder, kontinenter och samhällsskikt. Styrd av sin fascination för fotografier som visar livet kring människor som inte annars syns, har Stibeck under fyra år rest runt i världen. Hon har fotat studenter, artister, modeller, prostituerade, magdansöser och mammor, med ambitionen att fånga den sårbarhet och det identitetssökande som kännetecknar brytningstiden från flicka till kvinna.

Som betraktare slås man av kvinnornas starka, lugna ansikten

De unga kvinnor vi möter i Lisen Stibecks fotografier kommer från olika länder och har olika social bakgrund. Ändå har de mycket gemensamt, inte minst detta att de ännu inte stängt dörren till den värld av skiftande identiteter som vi har så nära till under barndomen. Framtiden är fortfarande oviss, deras identitet är fortfarande definierad lika mycket av deras drömmar som av den faktiska – ofta grymma – verklighet de lever i. Framför kameran får dessa unga kvinnor visa upp alla sina ansikten, det verkliga och de drömda. Lisen Stibeck respekterar den integritet som finns i ombytligheten, den kreativa kontrollen i vad som skenbart kan tyckas vara ett kaos.

Som betraktare slås man av kvinnornas starka, lugna ansikten. Tillförsikten och självsäkerheten som finns i deras blickar, parallellt med ovissheten och bräckligheten. Kanske beror det på att de har varit delaktiga i skapandet av bilderna, att de har getts makt över hur de ska bli porträtterade. Fria från kravet på att vara sig själva har de getts den mycket viktigare möjligheten att faktiskt bestämma vilka de vill vara – och att ändra sig, och ändra sig igen. Bara så kan man förr eller senare hitta något man är bekväm med att kalla sig själv.

Lisen Stibeck förklarar:

“”Av alla välmenande råd man som tonårstjej fick av vuxenvärlden var det ett som alltid gjorde mig både konfunderad och lite arg. Det kom i olika varianter, men gick alltid ut på följande: Att det viktigaste var att vara sig själv... ”

...Var man bara sig själv skulle man tids nog bli både omtyckt och lycklig. Det fanns ju bara ett litet problem: Vad skulle man göra om man inte visste vem man var? Eller om man avskydde den man var och faktiskt hellre ville vara någon annan? ”

Att växa upp är att upptäcka att man har makt över sitt eget liv och sin egen person, samtidigt som världen tycks göra allt den kan för att ta den nyupptäckta makten ifrån en. Plötsligt blir man betraktad från alla håll, inte som ett ombytligt barn med lekens alla möjligheter till experimenterande, utan som en nästan färdig person som förväntas bete sig rationellt och ha en konsekvent och sann personlighet. Förvirring, osäkerhet och tvära identitetskast är något som kan tolereras, men som gärna ska gå över så fort som möjligt så att vuxenlivet kan ta vid. Detta trots att vuxenlivet kanske är det största rollspelet av alla: Med roller så noggrant inrepeterade att vi tar dem för självklara glömmer vi ofta bort att vi under andra omständigheter hade kunnat bli helt andra personer.