Anders Petersen
Color Lehmitz
En av Sveriges mest angelÀgna fotografer drivs av ett engagemang och en nÀrvaro som gjort honom till en av Europas viktigaste fotografer. Nu stÀller Anders Petersen ut Color Lehmitz pÄ Fotografiska, curerad av Angie à ström i samarbete med Fotografiskas exhibition producer Emilie Ackerman. HÀr visas kontaktkartorna frÄn denna legendariska bildserie tagen i Hamburgs hamnkvarter, med Petersens fÀrgstarka anteckningar och kommentarer.
Anders Petersens blick Àr den som syns genom kameralinsen
Det Àr nÄt med blicken. Den dÀr blicken som bjuder in till att hÀr, just hÀr kan du vara dig sjÀlv. HÀr kan du bÄde blomma, vila och hÀrda ut.
Anders Petersens blick Àr den som syns genom kameralinsen. Den som möter sin medmÀnniska i en stÀmning av tillÄtande nyfikenhet och pÄ en millisekund lyckas fÄnga stunden. En stund som betygar för oss att vi hÀnger ihop, att det finns band mellan oss mÀnniskor som vi kanske inte kan förklara naturvetenskapligt. Men som vi alla kÀnner av, och kÀnner igen nÀr nÄgon lyckas fÄnga denna kontakt pÄ bild.
Om man verkligen vill nÄgot pÄ riktigt sÄ Àr det ju en frÄga om liv och död. DÄ fungerar inget annat Àn en slags rakbladsvass intuition i tillslaget och att vÄga vara tillrÀckligt svag. Inte stark. Utan svag och inbjudande till öppet möte, vi Àr ju alla familj. För mig har det aldrig egentligen handlat om att vara fotograf, det har alltid handlat om mÀnsklig kontakt och kameran Àr mitt verktyg, sÀger Anders Petersen.
PÄ sÄ sÀtt Àr den legendariska serien frÄn Café Lehmitz som nu i Color Lehmitz stÀlls ut pÄ Fotografiska lika relevant idag som nÀr fotografierna togs under sent 60-tal.
Tagna av en svensk yngling som flydde sin komplicerade uppvÀxt och lÀngtade efter samhörighet, alltid i sökande efter en fadersgestalt, en tillhörighet bortom klass och barriÀrer.
Anders Petersen Àr med sina dokumentÀra svartvita bilder en mÀstare som i denna serie lyckats med det svÄra att vara stÀndigt aktuell. Med dessa kontaktkartor tas vi med rakt in i denne unge mans tillvaro och talande reflektioner och det finns ett generöst mod hos den Àldre Anders att nu visa den processen, sÀger Emilie Ackerman, exhibition producer pÄ Fotografiska.
Den efterlÀngtade nÀrvaron fann han pÄ Café Lehmitz i Hamburgs hamnkvarter dÀr det fanns en gata med 25 bordeller öppna dygnet runt. Detta nattöppna stÀlle dÀr mÄnga olika sorters öden samlades; vare sig de var sjömÀn, hamnarbetare, boende i kvarteret, prostituerade, unga pÄ driven eller Äldrande i en kamp för att hÄlla sig kvar vid nÄn slags livhanke. En överlevnadsplats dÀr den 23-Ärige Anders bjöds in och accepterades.
âEn plats jag absolut inte vill romantisera kring dĂ„ omstĂ€ndigheterna var allt annat Ă€n just det. Men dĂ€r fanns Ă€ndĂ„ den dĂ€r allmĂ€ngiltiga samhörigheten och nĂ€rvaron som kan fattas i tjusiga salonger eller lagom upplysta fikarum...â
Café Lehmitz
Han hade redan i tonÄren tillbringat ett halvÄr i denna hamnstad dit han senare, som elev vid Christer Strömholms Fotoskola, ville tillbaka för att portrÀttera sina vÀnner. NÀr han vÀl var pÄ plats i Hamburg pÄ Scandi Bar dÀr de brukade trÀffas, visade det sig att de flesta var borta; döda och utflugna. Men Gertrud, en av de fÄ som var kvar, bestÀmde sig för att ta Anders till en plats Ànnu lÀngre bort pÄ Reeperbahns skuggsida.
Det var Café Lehmitz, och dÀr uppstod ett uppriktigt möte under Ären 1967-1970 och det var hÀr hans första utstÀllning pÄgick under fyra dagar 1970.
DÄ nÀr de 350 bilderna nÄlades upp med hÀftstift, efter ok av barchefen Kurt, och alla som kÀnde igen sig pÄ en bild kunde ta den med sig. Andra kopian sparade han till en bok. Den som sÄ smÄningom skulle bli en vÀrldsberömd fotobok, som utgiven 1978 gav plats Ät nÄgra av de mest utsatta, portrÀtterade med sÄdan ömhet, samhörighet och stringens att den Àr lika allmÀngiltig som tidlös.
NÀr serien nyligen visades i Ryssland stod jag i salen, dÀr ingen kÀnde igen mig, med en tolk som översatte besökarnas reaktion. Och hur de relaterade till sin egen situation, sina egna nÀra och kÀra, gav mig gÄshud. Att med mina bilder ha möjlighet att bjuda in mÀnniskor till att fÄ syn pÄ varandra och dÀrigenom ocksÄ sig sjÀlva, Àr en gÄva och min största drivkraft, sÀger Petersen.
NĂ€r till exempel 61-Ă„riga Elfride som varit prostituerad sedan 13-Ă„rsĂ„ldern fĂ„tt besked av bordellĂ€gare att hon drar in för lite pengar och Ă€r utkickad pĂ„ gatan, dĂ„ Ă€r Petersen nĂ€rvarande med den dĂ€r blicken och tar ett fotografi som gör hennes smĂ€rta och utsatthet nĂ€stan outhĂ€rdlig att betrakta. SĂ„ pĂ„tagligt finns det en möjlighet till identifikation i dessa bilder. Om du vĂ„gar vara tillrĂ€ckligt svag och möta den. Inte stark. Utan tillrĂ€ckligt svagâŠ