En klar natt kan vi se tusentals stjärnor bara genom att gå ut till en mörk plats och vända blicken uppåt, men människor har alltid velat se mer än vad ögat kan uppfatta. Vi har uppfunnit teleskop och med tiden förbättrat dem med större speglar och kameror som kan se våglängder av ljus som ögat inte kan uppfatta och som med sina långa exponeringstider kan göra det osynliga synligt, visa oss stjärnornas rörelser över natthimlen och fånga extremt detaljerade bilder av till exempel månens yta.

Månen är vår närmaste himlakropp. Den är så nära att vissa av dess kratrar är synliga för blotta ögat, och enormt mycket mer än så blir synligt via teleskop. Solen är vår närmaste stjärna och centrum i vårt solsystem och många av mänsklighetens föreställningar om världen.

Förmågan att se vad som finns där ute är också det som lockar oss att möta det okända, att bege oss dit ut och att försöka förstå vår plats i detta enorma kosmos. Astronauten Christer Fuglesang beskriver övergången från tre G-krafter till tyngdlöshet under resan ut i omloppsbana som en euforisk frihetskänsla. Övergången är ögonblicklig – man kastas framåt och är befriad från gravitationen, i fritt fall runt jorden.

Många rymdfarare beskriver känslan av att se jorden från rymden, ”the over-vieweffect”, som ett före och ett efter. Astronauten Jessica Meir beskriver hur det tunna lagret av atmosfär – det som skyddar oss från rymdens strålning och gör att liv kan finnas på planeten – ser ut att glöda. Från rymden ser man jorden som en enhet utan uppdragna gränser: en vacker, unik och sårbar plats där varje del påverkar helheten.

På många sätt representerar rymden den ultimata drömmen – ett oskrivet blad där vad som helst kan hända och oanade upptäckter kan påskynda människans utveckling. Vi har föreställt oss rymdfärder ända sedan antiken, men det var först under 1800-talet, med framväxandet av genren science fiction, som de fick ordentligt fotfäste i vår föreställningsvärld.

Enligt science fiction-forskaren Jerry Määttä verkar det dock, inom denna genre, vara svårare att föreställa sig en avlägsen framtid idag än tidigare, kanske för att framtiden känns närmare nu och landvinningarna sker så ofta. Kanske är det också denna känsla av att leva i framtiden som gör att flera teknikföretag tar inspiration från science fiction: många uppfinningar, som smartphones, internet och mikrovågsugnar, fanns i böcker innan de blev verklighet och när SpaceX skulle ta fram sin rymddräkt vände sig företaget till en designstudio i Hollywood som tidigare designat rymddräkter till sci-fi-filmer.

Kopplingarna mellan science fiction och vetenskap är också starka. Genren populariserar vetenskap och visar på möjligheter och vetenskapen öppnar nya dörrar för vad vi kan föreställa oss. Enligt astrofysikern Katie Mack är kopplingarna ännu mer påtagliga än så. Under inspelningen av filmen Interstellar(2014) användes Hollywoods superdatorer för att generera så exakta uträkningar av hur ett svart hål skulle kunna se ut på nära håll att filmens vetenskapliga rådgivare, Nobelpristagaren Kip Thorne, senare kunde använda dessa data i sin forskning.

Precis som stjärnor lyser vi, men med infrarött ljus som våra ögon inte kan uppfatta, så vi kan inte själva se det. Vad innebär det att vara levande, lysande materia på en planet av död materia i omloppsbana kring en stjärna, i ständig rörelse genom rymden? Så vitt vi vet är vi de enda som ställer sådana frågor. Vi är inte utomstående betraktare, vi är själva delar av det universum vi undersöker: vi är, som kosmologen Carl Sagan formulerade det ”ett sätt för kosmos att förstå sig själv”.

I vårt sökande efter alltings ursprung och vår egen plats i världsalltet har vi skapat kosmologier – berättelser om världens ursprung och hur allting hänger samman. Många skapelseberättelser, såväl vetenskapliga som religiösa, börjar med ett ingenting, eller ett totalt mörker. Ur denna urkälla kliver sedan, som i Mikael Owunnas verk, gudar eller naturkrafter fram och formar världen till det vi ser omkring oss.

Vem vrider upp det stora urverk som natthimlen låter oss ana? Den gränslösa rymden blir en symbol för det gudomliga – det eviga och oändliga. Stjärnorna och planeternas hemlighetsfulla rörelser över natthimlen ger oss en glimt av en kosmisk ordning som är så mycket större än vi, men som vi samtidigt är del av, och låter oss möta det allomfattande mysterium som både religion, konst och vetenskap försöker närma sig, beskriva och utforska från sina olika håll.

En resa ut i universum är samtidigt en färd in i oss själva, in i vår uppfattning om vilka vi är, var vi kommer ifrån och vad vi är kapabla att åstadkomma. Det är inte bara rent tekniska dilemman vi ställs inför i vår strävan efter att nå längre utanför jordens atmosfär. Många frågor ställs på sin spets. Det blir relevant att fråga vilka som har mandat att agera för mänsklighetens räkning i rymden, för vem är det egentligen som bestämmer vad som är acceptabelt eller oacceptabelt bortom internationellt luftrum?

Konstnären Rhiannon Adam var del av den japanska miljardären YusakuMaezawas besättning i dearMoon projektet tills det oväntat lades ned i juni 2024. Adam beskriver hur rymden länge bara varit tillgänglig för superrika och supermänniskor – astronauter stöpta i en form som skapades under den förra rymdkapplöpningen och av otaliga hollywoodfilmer sen dess. dearMoon skulle för första gången ha tagit en grupp vanliga människor, bland dem konstnärer och musiker, ett varv runt månen och tillbaka med målet att betrakta, skapa, och låta nya perspektiv och insikter uppstå.

Adam beskriver hur alla i besättningen kände ett stort ansvar att leva upp till förväntningarna och att vara uppdraget värdig. Hon beskriver också den svåra balansgången i att vilja vara en representant för de grupper hon identifierar sig med – som bl.a. konstnär, kvinna, queer och irländare – och samtidigt inte behöva vara en supermänniska utan en helt vanlig person med fel och brister. Hon har också funderat mycket på hur viktigt det är att låta andra perspektiv ta plats innan den tillgängliga rymden är helt inmutad och privatiserad:

”Förändring börjar med idéer, allt vi gör nu skapar en tidskapsel som visar vad människor under vår tid tänkte och kände, och hur vi valde att agera.”

Många blickar vänds nu mot rymden igen. NASA och ESA planerar bemannade månfärder inom de närmsta åren och Japan arbetar på en farkost som framtida astronauter kan använda som transport och bostad under fältuppdrag i upp till 30 dagar. Flera aktörer, bland andra Kina, USA och Indien, planerar permanenta rymdstationer på månen. Ett samarbete mellan USA, Europa, Kanada, Japan och Förenade Arabemiraten är också tänkt att leda till en rymdstation i omloppsbana kring månen, ”Lunar Gateway”. Detta ska bli mänsklighetens nya utpost för vidare resor ut i solsystemet nu när både privata och statliga aktörer har siktet inställt på Mars. Den första person att sätta sin fot på denna främmande planet är med största sannolikhet redan född och med nya innovationer kan den sex till sju månader långa resan sannolikt kortas ner. Som astronomen Phil Plait uttrycker det: ”Det kommer att finnas liv på Mars, och det kommer att vara vi”.

Vi är just nu mitt i ett skifte, där fler och fler privata aktörer på olika sätt engagerar sig i rymdfart. Allt från gigantiska initiativ, som SpaceX, vilka säljer transport av NASA’s astronauter till ISS, till småskaliga verksamheter som experimenterar med odling i Mars-lika miljöer eller kurser i rymdmedicin – något vi bland annat möter i MatjažTančičs bilder.

Denna utveckling öppnar nya dörrar. Inom en inte allt för avlägsen framtid skulle vi kunna bygga fabriker i rymden. Där skulle vi kunna 3D-printa mänskliga organ i tyngdlöshet och skapa nya slags material, utvinna metaller från asteroider eller solenergi för export till jorden. Men varnande röster höjs också rörande denna kommersialisering av rymden. Vilka värderingar, sanningar och sociala konstruktioner tar vi med oss och vilka lämnar vi bakom oss när vi närmar oss rymden under denna andra rymdkapplöpning? De första bilderna på jorden från rymden (från Apollo 8) kickstartade bland annat den globala miljörörelsen. En fråga som konstnären Mónica Alcazar-Duarte ställer sig i projektet Space Nomads, är vad möjligheten att flytta till en annan planet skulle göra med vår inställning till jorden?

I tusentals år såg vi planeterna som vandrande ljuspunkter bland fixstjärnor. När teleskop uppfanns blev de till främmande världar och när rymdskepp konstruerades blev de platser möjliga att besöka. Inom en överskådlig framtid är dock jorden vårt hem i universum. Härifrån spanar vi ut på oändligheten och försöker förstå hur det hela hänger ihop.

I detta undersökande får vi hjälp av både konst och vetenskap. De möts i samma förundran inför det okända och samma vilja att förstå världen omkring oss och vår plats i den. Genom konstnärliga visioner och vetenskapliga mätningar lägger vi det ständigt expanderande pussel som är universum. Vetenskapen utvidgar vår förståelse och visar oss att verkligheten ofta överträffar det vi föreställt oss medan konsten ger vetenskapen form, gör den möjlig att föreställa sig och tar vid där vetenskapen fortfarande står frågande. Från vår utkikspunkt i kosmos betraktar vi det synliga och det osynliga, det mätbara och det tänkbara. Med en kapacitet för innovation och förstörelse, vördnad och exploatering vänder vi blicken inåt lika fascinerat som utåt. Här står vi, blickandes ut i oändligheten och upplever vår litenhet och vår storhet och undersöker detta universum som vi också är del av.